Wallerie

USCH! Jag har inte drömt mardrömmar på evigheter! Senast var som sagt många månader sen då jag igen drömde att jag tappade tänder. Eller nej? Eller jo, att drömma att man blir sviken av en god vän räknas inte även om det definitivt är obehagligt. Iallafall - inatt drömde jag en äcklig mardröm, jag vaknade vid 6 och har inte vågat försöka somna om sen dess. I just såna stunder önskar man att man hade delat säng med en vän. Killkompis hade varit ännu bättre, hade varit lättare att slappna av och lugna ner hjärtslagen. FU mardrömmar!

Så vad minns jag av min mardröm? Ja först och främst alla äckliga känslor man fick när man sov, men några bilder fastnade också. Jag blev vittne till en psykopat som dödade en hel familj, medlem för medlem. Barn, föräldrar och farföräldrar. Psykopaten "sparade" de mindre barnen till sist då de var i för stor chock för att röra sig ändå. Han använde ett barn som slägga för att döda ett annat. Barnskrik = jag vaknar nästan av illamående.
Jag lyckas få tag på en liten flicka (den enda levande kvar av familjen) och medan psykopaten står och gottar sig över sitt verk så springer jag allt jag kan med flickan i famnen hem till oss.

Panik. Hatar drömmar när man springer och blir jagad av något. Hinner hem, låser dörrar och fönster och rusar ner till nedervåningen där min mormor, mina kusiner och bröder sitter och solar på baksidan. Tröga jävlar, in i huset med er! En evig tid tar det och inte vill de fatta vad jag snackar om när jag berättar om faran som är över oss. Helvete, baksidedörren går inte att stänga helt. Risken får tas att lämna den öppen för nu måste jag upp igen och hålla kontroll på situationen då ingen annan tar den på allvar. Min familj sitter nu i köket och fikar medan de tittar ut på psykopaten som vankar av och an utanför vår grind. Plötsligt står jag och mormor i hallen. Dörren är vidöppen (som om den alltid har varit det) och vi tittar ut på psykopaten som stirrar tillbaka. Mormor vill plötsligt röka ute på trappan och tycker samtidigt att hon ska försöka prata med psykopatmannen och ge honom en chans. "Han ser ju ändå så trevlig ut"

Trevlig är nog inte det ord jag skulle använda själv. Han såg ut som något som verkligen hör hemma i en mardröm. När mormor kliver ut över tröskeln (mot mina skrikiga och arga protester) så är han framme och de börjar prata. Han charmar sig in i huset på några sekunder och mormor pratar glatt med honom samtidigt som han går längre in mot oss andra. Jag blockerar dörröppningen till köket, ställer mig mellan honom och mina bröder och kusiner. Jag släpper honom inte med blicken och rör mig efter varje rörelse han gör. Jag stirrar hatiskt och gör det klart att jag inte litar på denne man som faktiskt håller två stora bultsaxar i handen. Mormor blir arg på mig för att jag inte litar på vår gäst men jag bryr mig inte. Jag lyckas få tag på bultsaxarna och han beter sig som att det inte gör något, för han är ju ingen psykopat heller?

För mormor blev det ett tillräckligt bevis för att lita på honom och medan hon ropar ut kusinerna och bröderna till oss i hallen så tar psykopaten långsamt ett tag om bultsaxarna igen och börjar dra dem till sig. Hela familjen står nu i tillsammans och jag gör allt jag kan för att hålla honom borta från dem med min kropp, jag försöker få mormor att fatta vad som håller på att hända just nu och allt detta samtidigt som jag nu brottas med psykopaten om en av bultsaxarna som han nu har fått väldigt bra grepp om.
Samtidigt som jag fortfarande håller i den så lyckas han långsamt vända den i en vinkel som tillåter honom att klippa av mig halva handleden, medan jag bara kan titta på.

Smärta och äcklig känsla som om det hade hänt på riktigt. Jag förlorade ju såklart greppet om bultsaxarna när jag nu nästan ramlar ihop av skadan och jag skriker på intet ont anande mormor samtidigt som psykopaten siktar in sig på barnen.

Panik, smärta, ilska, rädsla - jag vaknar. FU MARDRÖMMAR!!!!!

Advice to you

Du kan inte köpa dig kärlek. Någon annans kärlek går inte att köpa för pengar, föremål eller ens för kärlek, we have tried. Kärlek är något som kommer inifrån dig själv och som ingen annan kan tvinga fram, inte heller du själv. Den antingen finns där eller inte.
Ibland känner man ingen kärlek för personen som man inte vill nåt hellre än älska. Så om du en dag vet att du älskar någon - strunta inte i det. Låt det inte bara vara för det finns anledningar till att du har dessa känslor och oftast talar de ganska tydligt för vad som är viktigt för dig.

Om du nu behandlade mig som du gjorde och inte kunde älska på riktigt - om jag känner den ilska jag känner och det var jag som lämnade dig. Varför får du mig då fortfarande att gråta som jag gör?
Hur kan du ha makten när du inte ens bryr dig om den? Hur kan du få mig att känna mig så sårad och sviken ibland när du faktiskt avstått dig från alla skyldigheter?

Jag hatar dig. Jag hatar dig för allt det du har gjort och allt det du gör. För allt du aldrig gjorde och för allt du aldrig känt. Jag hatar dig för den du är idag och det du står för. För mig är du en främling som bara står för smärta och svek. Inte ett korn av ditt hjärta finns kvar, det hjärta som en gång slog för mitt. Du har varit ett tomt skal sen länge och bara fyllt dig själv med svärta. Allt som kunde vara fel var fel och allt sånt du kunde sagt det sa du. Så mycket du kunde såra sårade du, och du kunde inte brytt dig mindre. Jag hatar dig för att du gjorde mig så liten, för att du bestämde min plats. Jag vill aldrig se dig igen och jag vill gräva ner våra minnen. För jag hatar dig.

Så hur kommer det sig att du får mig att gråta? Varför tänker jag ens på dig?
Varför vill jag ha en förklaring som jag aldrig kommer få? Varför önskar jag att vi kunde vara vänner, när du inte förtjänar mig som vän? Varför vill jag att du ringer bara för att få höra din röst? Varför känns det som en lögn när jag säger att jag inte älskar dig?

Är tillbaka från ännu en promenad. 7 km känns ändå rätt bra i benen såhär efteråt även fast man borde stämplas som tokig när man ger sig ut i det här vädret.
När jag är ute och går så brukar jag aldrig gå efter en viss rutt. Jag brukar inte planera "jag ska gå den här vägen". Det händer att jag ibland vill gå till ett särskilt ställe, men inte ens då är vägen bestämd.
Det är mycket härligare att bara gå på och det är vad jag brukar göra. Jag brukar också vilja gå till ställen som jag absolut aldrig har varit på tidigare och efter att ha gått genom större delen av kommunen idag så var jag i ett radhusområde där jag aldrig hade satt min fot innan. Trodde jag, tills jag fick en flashback från när jag var 9 år! En av mina mindre smickrande stunder.

På den tiden gick jag i en skola här i kommunen. Jag gick i trean och en flicka i parallellklassen hade bjudit in en grupp barn till sitt födelsedagsdisco, bland annat mig! Det här var runt tiden som melodifestivalen var igång, för flickorna i hennes klass hade lärt sig ett dansnummer till låten "Anropar Försvunnen" som Hanna Hedlund sjöng.
Under discot i hennes vardagsrum så började den låten spelas och alla flickor skulle dansa det dansnumret som de tydligen hade haft på sin roliga timme i skolan. Av oss flickor så var jag den enda från utanför klassen så självklart kunde inte jag dansen. Men med stort hjärta försökte jag hänga med ändå alltmedan de skrattade åt mig för att jag inte kunde göra "rätt". De försökte lära mig men skrattade ändå och till slut så blev jag så ledsen att jag lämnade dansgolvet och satte mig under deras trappa och lät tårar rinna.
Jag vet att jag var väldigt ledsen, men come on, trappan var byggd så att man såg mig tydligare där än om jag hade stått direkt i hallen. Flickans mamma kom och frågade varför jag var ledsen och jag sa att alla skrattade åt mig för att jag dansar fel. Jag tror mamman blev lite irriterad på mig (med all rätt egentligen) för att jag riskerade att göra discot till något tråkigt och hon föste ut mig på dansgolvet igen och sa åt mig att försöka ändå. Vilket jag gjorde men utan större entusiasm. 

Visst var det strängt och nästan lite orättvist, men igen come on! Hur ledsen jag än var så kunde jag inte ha varit en större dramaqueen. Jag gjorde som jag gjorde för att få uppmärksamhet utan att fatta det själv. Om jag hade haft ett disco så hade jag då inte velat ha mig där. Ungar alltså...

Pain makes you stronger - efter ett tag! Ett sår gör alltid ont så länge det är ett öppet sår och det kan ömma länge. Men så en dag har du fått ett ärr som både är starkare än huden innan och som påminner dig hur du ska undvika att bli sårad igen.
Fysisk misshandel, psykisk misshandel. Det är lika illa alltihop. Du ska alltid bli behandlad som du förtjänar och inte sämre än så. Hårda ord, sårande kommentarer, respektlösa handlingar och nonchalant egoism. Inget av det där ska du behöva ta. Det där handlar bara om en dum stackare som inte kan älska på riktigt, och den personen ska behålla sina skitiga behandlingar för sig själv och låta dig vara.

Det spelar ingen roll om det är en vän, en älskad eller en familjemedlem. Om du finner att du har låtit dig behandlas som en påse skit i en evig tid så är det bäst att öppna ögonen och inse att allt faktiskt inte står rätt till och att du måste rädda dig själv.
Det spelar ingen roll om du inte skulle ha satt ner foten varje gång. Det gör det ändå inte okej för någon att såra någon annan med ett gott samvete. Att när du sedan väl säger hejdå och personen absolut gör det klart för dig och alla andra att den inte kunde bry sig mindre, då är det fan i mig dags att du inser hur lite denne förtjänade dig. Att behandla dig som skit och sen radera dig ur sitt liv den dag du skaffar ryggrad är bara så fel det kan bli. Och att även vända vänner mot dig... det finns inga ord för det.

Alla ni som har råkat ut för någon som njuter av att göra andra illa utan att se felet i det, det finns ett ord för såna som dem. Psykopater. Håll dig så långt bort du kan från dem.
Låt dem leva med sig själva medan du plockar upp bitarna av ditt hjärta. För hur orättvist det än är så är det på så sätt som du formar ditt nya jag, your new self som kommer att få allt det du förtjänar. Och ingenting annat.

Jag känner mig sorgsen. Jag har verkligen inte haft koll på mediavärlden eller kändisarna på länge och har varit helt efter den senaste tiden. Av någon anledning fick jag spontant lust att kolla hur det låg till med Tila Tequila som jag brukade följa en gång i tiden. Youtube, hennes hemsida, Twitter - det mesta. Och det var nu jag fick veta att hennes "Wifey" (fästmö) Casey Johnson avled i början av januari. :*(

Jag gillar verkligen Tila och har gjort det ända sen jag började följa hennes personliga puplicitet istället för serien A Shot At Love. Nej - hon är inte den där svärmorsdrömmen eller the girl next door, men hon har en stark och underbar själ. Like I would know, men det är min åsikt och jag tycker att hon är underbar och härlig och en bättre förebild än de andra tjejerna i samma mediahärva. Men trots att hon är en underbar människa och står upp för sig själv så har hennes liv varit minst lika traumatiskt som någon annan stackare och hon har hela tiden "haters" efter sig vart hon än vänder.
Bland annat från Caseys familj och vänner som, inte nog med att de inte behandlade Casey till det bästa, länsade Tila och Caseys hus på Caseys hundar och ägodelar och håller Tila helt utanför allt som har med Casey att göra. Hon fick inte ens komma på begravningen! Så igen har stackars Tila fått nog med hat över sig och hon har nu bestämt sig för att ta ett kort steg tillbaka från publiciteten och satsa 100% på sin kommande bebis. Även om det är det bästa för Tila nu och att det finns hundra saker som talar för detta så känns det fortfarande som fel tillfälle för barnet. Det känns som att hon kommer att stämplas som det där ersättnings subtitutet för Casey, och hennes första år i livet kommer att vara ganska hysteriska.
Men vad vet jag, det hade kanske varit så ändå med alla "haters". Vi får bara hoppas att Tila nu får den ro hon är ute efter.

Sådant här avskyr jag. När saker som är väldigt avgörande för din del inte är inom din kontroll men som ändå krånglas till! När jag fick mitt slutbetyg i handen på studenten förra året så märkte jag till min förfäran att bortsett från mina glittrande betyg så hade jag streck i ett enda ämne! Jag vill inte uttrycka mig om detta men jag kan klargöra att det inte var baserat alls på hur jag skötte mig i ämnet. Tyvärr så har jag nu bara samlade betygsdokument och inget riktigt gymnasiebetyg utan den här kursen och måste därför ordna detta.

Veckan efter studenten åkte jag till skolan och försökte klargöra med studievägledaren. Vi hade ett antal träffar som helt ärligt inte gav mig något svar utan bara fler frågor att ställa. Under sommarlovet försökte jag komma på lösningar på egen hand men kom ingenvart och under hösten började jag mer beslutsamt att skicka mail till olika personer för att be om hjälp och råd med problemet. Jag fick inga som helst vettiga svar och blev ofta bara länkad att maila någon annan. I november fick jag tag (allting via mail) på kommunen där jag bor bodde och efter några veckor blev jag ombedd att skriva till skolan. Efter 2 veckor fick jag svar och blev ombedd att maila till en annan person på skolan. Efter några dagar blev jag igen ombedd att maila någon annan, denna gång själva läraren som i första tagen gav mig streck i ämnet. Efter två veckor (idag) utan svar från henne skickade jag ett till mail och fick först då svaret då jag IGEN blev ombedd att vända mig till personen som hänvisade mig till läraren! Så nu väntar jag igen "bara" på svar.

Jag blir nog snart så tokig att jag sliter mitt hår. Det här är minst 7e gången jag blir vidare-pekad till någon annan via mail för ett problem som inte ens är mitt eget fel men som är så betydande för mitt liv. Ingen rättvisa, jäkla krångel.

---

EDIT: Och som om inte detta vore nog så har USA hoppat över en vecka med att visa Desperate Housewives!

Dumma dryga jävlar! Att såra någon eller att orsaka någon smärta är inte rätt. Ett fel är aldrig rätt! Och har de inte hjärna eller ryggrad nog att göra det som krävs för att lindra denna smärta så ska de tusan iallafall hålla sig undan! Är det inte bäst att de finns i framtiden så ska de gömma sig i det förflutna. Mind your own, don't let me see your face here again or I will bite! Nej, många råkar ut för er jäkla rötägg då ni sveper in i våra liv för att till sist förstöra marken under våra fötter. Det spelar ingen roll om ni har svansen mellan benen när ni så småningom kommer tillbaka, aktar ni er inte så klipper jag av den och mycket annat. Hur kan man leva med sig själv när man är ett svin? Det kommer jag aldrig att förstå. Dumma dryga jävlar.

Så var det julafton (igår, ja jag vet). Morgonen började helt ärligt skit. Helt åt helvete, hahaha. Mådde som om jag hade fått armar och ben bortskjutna och någon ropat "God jul, din jävel!". Jag planerade dagens resa, duschade, plattade håret, slog in julklapparna sminkade mig och kände mig jäkligt hungrig vilket inte var så konstigt med tanke på att det nästan var ett dygn sen jag fick (ja, FICK) någon mat. Jag väckte också den där största källan till humöret bara för att se honom sätta sig vid datorspelet och inte svara när jag bad honom att hjälpa till. Allt detta på mindre än 2 timmar. Jag missade första tunnelbanan jag skulle tagit och sen missade jag bussen till andra tunnelbanan så man fick halvspringa med väska och kassen julklappar.

Detta brukar inte höra till den vanliga julen så därför tar jag den vanliga beskrivningen först här nedan.

Mitt dåliga julhumör gick faktiskt över när jag väl träffade släktmedlemmar på bussen till mormor och kunde faktiskt njuta av the day of the year. Jag blev inte ens besviken när min julklapp för i år visade sig vara en chokladask. Och tänk er då häpnaden när jag öppnade kortet tillhörande och fick ett presentkort till Åhléns på hela 500 kronor!
På kvällen skulle jag och pojkvännen sova i mormors lilla gästrum för första gången och tittade på Happy Feet och Goblet Of Fire på den lilla, lilla tvn. Men först satt vi två och la ett pussel tillsammans. Vi tog fram den stora med 1000 bitar och tänkte först värma upp med en litet mindre, men när vi hade lagt svanen på 100 bitar kände vi oss så duktiga att den med 1000 bitar inte behövdes. Och nu idag är vi tillbaka hemma på gärdet efter en 2 timmars resa då pendeltåget fick för sig att stanna en väldans lång tid mellan två stationer.

Ja, förutom min chokladask och Åhléns-kortet så fick jag en julklapp av pojkvännen. Ekonomin har varit skit sen i somras men jag bad ändå om att få något som överraskning på morgonen. Han fick en sovmask av mig, av honom fick jag en ananas. XD

Helt sjuka drömmar man kan få. Vad kul det är.
Är lagom butter på pojkvännen som sa "Jag tänder lite snabbt", tände i taket och gick iväg och glömde släcka! Så nu är jag vaken. Dumma dumma dumma. Jag hade världens konstigaste och skönaste dröm. Lite mardröm och tvärtom blandat. Så ska fösöka beskriva den innan jag glömmer bort den.

Jag låg och läste Öppet Hav (sista boken från En Ö I Havet serien) inatt och slogs snabbt av tanken av hur lätt det egentligen var att återgå till läsandet igen utan att grubbla över Twilight, även om bara tanken på de böckerna fortfarande gör mig lite sorgsen. Det var första gången på nästan 10 dagar som jag tillät mig själv att tänka på böckerna, och det var en liten tanke. Men ändå räckte den tydligen för att min dröm skulle vara helt vriden i en egen version av Twilight.

Jag pluggade någonstan långt bort, och var speciell. Speciell för att jag visste allas mörka hemligheter, vilket skulle få mig i fara eftersom farliga personer då skulle vilja förgöra mig och min vetskap. Så jag fick "umgås" med ett gäng monster. Varulvar men ändå inte riktigt. Jag gillade dem aldrig men de var de enda som skulle kunna skydda mig, och vanliga människor intresserade mig inte ett dugg. Jag hade en kärlek, någon jag älskade djupt och som älskade mig tillbaka ännu mer. Han befann sig på andra sidan världen för att hålla sig undan mig, för han måste varit psykiskt sjuk och trodde att han inte var bra för mig. Han var också ett monster men av en annan sort. En vackrare sort, kanske en vampyr. En kväll när jag låg ute i skogen med gänget av monster i människoskepnad fick de plötsligt något ont i ögonen när de såg på mig. Jag ringde min kärlek som jag så ofta gjorde, eftersom han forfarande ville veta om jag var trygg varje dag. Jag talade lugnt med honom utan att få några svar, precis som vanligt och berätta vad som pågick omkring mig. När gänget bytte till deras skepnader av monster i päls och gjorde det klart för mig att de nu var trötta på att vara försiktiga omkring mig så blev jag rädd. Rädslan hördes ofrivilligt genom luren trots att jag försökte dölja det för min kärlek för att hålla honom lugn. Jag var nu inte gängets skyddsling längre, utan deras lilla lamm som de ville leka med och slita i stycken. Tjejmonstret som var ledaren stod nära mig och viskade små lekfulla hot.
Min kärlek uppfattade hela situationen och innan jag hann uppfatta det fanns han inte kvar på andra sidan luren. Jag visste att han var på väg. I antagligen ljusets hastighet sprang han tvärs över världen från den plats han gömt sig för att nu rädda mig. Men det skulle inte finnas tid. Jag visste att jag skulle dö. Ledaren slet loss ett överraskande stort köttstycke från min arm och slängde det åt monstren för att spela upp dem. Smärta. Med luren fortfarande mot örat såg jag döden i vitögat. Jag var livrädd, men samtidigt så lycklig över att jag hade någon som var på väg för min skull, som älskade mig mer än någon hade älskat någon annan. I luren hörde jag fortfarande det tomma rummet långt borta när monstrena i vargform kastade sig över mig. Och här tog drömmen slut.

Jag drömde något mer efter detta, och då var min kärlek fortfarande där. Det blev väldigt hett hett hett....
Dumma pojkvän som tände lampan!

När jag möter någon ute, eller går in på någons blogg, så tittar jag ju givetvis på hur personen ser ut. Jag dömer inte personen efter utseendet, utan man tittar ju efter för att man är nyfiken på andra. Hur personlig kan personen verka om man inte får se hur den ser ut?
En liten bitter sak jag har haft inom mig i några år är ändå när jag får reda på vissas åldrar, och de inte alls går ihop med hur gamla jag tycker att personerna ser ut att vara. Jag kan se fjorton till sexton åringar som ser ut att vara över tjugo. Och jag tycker nästan att jag råkar ut för det hela tiden! Ja, jag ska nog inte kalla det "råka ut för" men lite bitter blir jag någonstans ibland. Inte på de andra som, naturligtvis, är vackra och snygga utan på att jag tycker att jag själv aldrig verkar kunna komma ifrån att se ut som om jag vore tretton! Och trots det så fyller jag ju nitton nästa månad.

För några år sen eller så, så tänkte jag alltid något i stil med att "när vi blir äldre så kommer jag få rynkor senare än dem", men det funkar ju inte eftersom att det är att leta fel i andra. Vem vet, jag kanske blir en skruttig gumma om tio år ändå!
Nej, jag kommer aldrig bli klok på att jag inte kommer ses som lika mogen när jag står brevid de yngre, långa tjejerna med vuxna ansiktsdrag. Jag vet att det har med gener att göra, och därför är allt som det ska. Men jag blir ändå lika förundrad över att "ungdoms-idoler" kan vara under fjorton medans jag knappt kom in på min egen studentskiva. :P