Wallerie

Helt sjuka drömmar man kan få. Vad kul det är.
Är lagom butter på pojkvännen som sa "Jag tänder lite snabbt", tände i taket och gick iväg och glömde släcka! Så nu är jag vaken. Dumma dumma dumma. Jag hade världens konstigaste och skönaste dröm. Lite mardröm och tvärtom blandat. Så ska fösöka beskriva den innan jag glömmer bort den.

Jag låg och läste Öppet Hav (sista boken från En Ö I Havet serien) inatt och slogs snabbt av tanken av hur lätt det egentligen var att återgå till läsandet igen utan att grubbla över Twilight, även om bara tanken på de böckerna fortfarande gör mig lite sorgsen. Det var första gången på nästan 10 dagar som jag tillät mig själv att tänka på böckerna, och det var en liten tanke. Men ändå räckte den tydligen för att min dröm skulle vara helt vriden i en egen version av Twilight.

Jag pluggade någonstan långt bort, och var speciell. Speciell för att jag visste allas mörka hemligheter, vilket skulle få mig i fara eftersom farliga personer då skulle vilja förgöra mig och min vetskap. Så jag fick "umgås" med ett gäng monster. Varulvar men ändå inte riktigt. Jag gillade dem aldrig men de var de enda som skulle kunna skydda mig, och vanliga människor intresserade mig inte ett dugg. Jag hade en kärlek, någon jag älskade djupt och som älskade mig tillbaka ännu mer. Han befann sig på andra sidan världen för att hålla sig undan mig, för han måste varit psykiskt sjuk och trodde att han inte var bra för mig. Han var också ett monster men av en annan sort. En vackrare sort, kanske en vampyr. En kväll när jag låg ute i skogen med gänget av monster i människoskepnad fick de plötsligt något ont i ögonen när de såg på mig. Jag ringde min kärlek som jag så ofta gjorde, eftersom han forfarande ville veta om jag var trygg varje dag. Jag talade lugnt med honom utan att få några svar, precis som vanligt och berätta vad som pågick omkring mig. När gänget bytte till deras skepnader av monster i päls och gjorde det klart för mig att de nu var trötta på att vara försiktiga omkring mig så blev jag rädd. Rädslan hördes ofrivilligt genom luren trots att jag försökte dölja det för min kärlek för att hålla honom lugn. Jag var nu inte gängets skyddsling längre, utan deras lilla lamm som de ville leka med och slita i stycken. Tjejmonstret som var ledaren stod nära mig och viskade små lekfulla hot.
Min kärlek uppfattade hela situationen och innan jag hann uppfatta det fanns han inte kvar på andra sidan luren. Jag visste att han var på väg. I antagligen ljusets hastighet sprang han tvärs över världen från den plats han gömt sig för att nu rädda mig. Men det skulle inte finnas tid. Jag visste att jag skulle dö. Ledaren slet loss ett överraskande stort köttstycke från min arm och slängde det åt monstren för att spela upp dem. Smärta. Med luren fortfarande mot örat såg jag döden i vitögat. Jag var livrädd, men samtidigt så lycklig över att jag hade någon som var på väg för min skull, som älskade mig mer än någon hade älskat någon annan. I luren hörde jag fortfarande det tomma rummet långt borta när monstrena i vargform kastade sig över mig. Och här tog drömmen slut.

Jag drömde något mer efter detta, och då var min kärlek fortfarande där. Det blev väldigt hett hett hett....
Dumma pojkvän som tände lampan!