Flashback 2000
Är tillbaka från ännu en promenad. 7 km känns ändå rätt bra i benen såhär efteråt även fast man borde stämplas som tokig när man ger sig ut i det här vädret.
När jag är ute och går så brukar jag aldrig gå efter en viss rutt. Jag brukar inte planera "jag ska gå den här vägen". Det händer att jag ibland vill gå till ett särskilt ställe, men inte ens då är vägen bestämd.
Det är mycket härligare att bara gå på och det är vad jag brukar göra. Jag brukar också vilja gå till ställen som jag absolut aldrig har varit på tidigare och efter att ha gått genom större delen av kommunen idag så var jag i ett radhusområde där jag aldrig hade satt min fot innan. Trodde jag, tills jag fick en flashback från när jag var 9 år! En av mina mindre smickrande stunder.
På den tiden gick jag i en skola här i kommunen. Jag gick i trean och en flicka i parallellklassen hade bjudit in en grupp barn till sitt födelsedagsdisco, bland annat mig! Det här var runt tiden som melodifestivalen var igång, för flickorna i hennes klass hade lärt sig ett dansnummer till låten "Anropar Försvunnen" som Hanna Hedlund sjöng.
Under discot i hennes vardagsrum så började den låten spelas och alla flickor skulle dansa det dansnumret som de tydligen hade haft på sin roliga timme i skolan. Av oss flickor så var jag den enda från utanför klassen så självklart kunde inte jag dansen. Men med stort hjärta försökte jag hänga med ändå alltmedan de skrattade åt mig för att jag inte kunde göra "rätt". De försökte lära mig men skrattade ändå och till slut så blev jag så ledsen att jag lämnade dansgolvet och satte mig under deras trappa och lät tårar rinna.
Jag vet att jag var väldigt ledsen, men come on, trappan var byggd så att man såg mig tydligare där än om jag hade stått direkt i hallen. Flickans mamma kom och frågade varför jag var ledsen och jag sa att alla skrattade åt mig för att jag dansar fel. Jag tror mamman blev lite irriterad på mig (med all rätt egentligen) för att jag riskerade att göra discot till något tråkigt och hon föste ut mig på dansgolvet igen och sa åt mig att försöka ändå. Vilket jag gjorde men utan större entusiasm.
Visst var det strängt och nästan lite orättvist, men igen come on! Hur ledsen jag än var så kunde jag inte ha varit en större dramaqueen. Jag gjorde som jag gjorde för att få uppmärksamhet utan att fatta det själv. Om jag hade haft ett disco så hade jag då inte velat ha mig där. Ungar alltså...
När jag är ute och går så brukar jag aldrig gå efter en viss rutt. Jag brukar inte planera "jag ska gå den här vägen". Det händer att jag ibland vill gå till ett särskilt ställe, men inte ens då är vägen bestämd.
Det är mycket härligare att bara gå på och det är vad jag brukar göra. Jag brukar också vilja gå till ställen som jag absolut aldrig har varit på tidigare och efter att ha gått genom större delen av kommunen idag så var jag i ett radhusområde där jag aldrig hade satt min fot innan. Trodde jag, tills jag fick en flashback från när jag var 9 år! En av mina mindre smickrande stunder.
På den tiden gick jag i en skola här i kommunen. Jag gick i trean och en flicka i parallellklassen hade bjudit in en grupp barn till sitt födelsedagsdisco, bland annat mig! Det här var runt tiden som melodifestivalen var igång, för flickorna i hennes klass hade lärt sig ett dansnummer till låten "Anropar Försvunnen" som Hanna Hedlund sjöng.
Under discot i hennes vardagsrum så började den låten spelas och alla flickor skulle dansa det dansnumret som de tydligen hade haft på sin roliga timme i skolan. Av oss flickor så var jag den enda från utanför klassen så självklart kunde inte jag dansen. Men med stort hjärta försökte jag hänga med ändå alltmedan de skrattade åt mig för att jag inte kunde göra "rätt". De försökte lära mig men skrattade ändå och till slut så blev jag så ledsen att jag lämnade dansgolvet och satte mig under deras trappa och lät tårar rinna.
Jag vet att jag var väldigt ledsen, men come on, trappan var byggd så att man såg mig tydligare där än om jag hade stått direkt i hallen. Flickans mamma kom och frågade varför jag var ledsen och jag sa att alla skrattade åt mig för att jag dansar fel. Jag tror mamman blev lite irriterad på mig (med all rätt egentligen) för att jag riskerade att göra discot till något tråkigt och hon föste ut mig på dansgolvet igen och sa åt mig att försöka ändå. Vilket jag gjorde men utan större entusiasm.
Visst var det strängt och nästan lite orättvist, men igen come on! Hur ledsen jag än var så kunde jag inte ha varit en större dramaqueen. Jag gjorde som jag gjorde för att få uppmärksamhet utan att fatta det själv. Om jag hade haft ett disco så hade jag då inte velat ha mig där. Ungar alltså...
Love you bye!
Kommentarer
Trackback
