Klagan
Jag kan inget annat än att klaga just nu, så ni borde inte läsa vidare. Click away.
Så fort mitt bloggarsinne började väckas till liv igen så kom det naturligtvis något på en gång som blåste ut lågan och lusten. Jag vill hemifrån igen. Eller det har jag alltid velat, men realist som jag är så vet jag att dagdrömma inte är bra och tar därför var dag för vad den är. Men nu vet jag seriöst inte hur mycket mer jag orkar med allt det här. Ett liv här ute är inget liv, utan inget annat än en plågad berättelse som tagen direkt ur en obekväm dokumentär.
Jag får en dag om året som mest. En dag om året som är min, då jag får en chans att bli påmind om att det kanske finns en plats för mig här borta. År efter år har den dagen nu sinat bort och när den i år inte bara blev ointressant utan också ett rent helvete så har jag nu äntligen fått det bekräftat en gång för alla. Att jag inte har det minsta att göra här. Jag har inget att hämta eller lära, inte ens något att ha här. Här är jag ingenting eftersom att mitt liv inte har någonting med den här platsen att göra. När jag väl vänder min rygg från mitt "barndomshem" så är det för första och allra sista gången.
Ingen annan människa kan få mig att sluta vilja leva. Jag har så mycket livskärlek i mig att jag nästan blir knäsvag, men jag behöver vara någon annanstans för att kunna leva ut den. Jag tänker aldrig dela med mig av den till de som inte förtjänar det, lika lite som att jag tänker låta någon annan trycka ner mig så mycket som de vill.
Jag älskar världen. <3
Så fort mitt bloggarsinne började väckas till liv igen så kom det naturligtvis något på en gång som blåste ut lågan och lusten. Jag vill hemifrån igen. Eller det har jag alltid velat, men realist som jag är så vet jag att dagdrömma inte är bra och tar därför var dag för vad den är. Men nu vet jag seriöst inte hur mycket mer jag orkar med allt det här. Ett liv här ute är inget liv, utan inget annat än en plågad berättelse som tagen direkt ur en obekväm dokumentär.
Jag får en dag om året som mest. En dag om året som är min, då jag får en chans att bli påmind om att det kanske finns en plats för mig här borta. År efter år har den dagen nu sinat bort och när den i år inte bara blev ointressant utan också ett rent helvete så har jag nu äntligen fått det bekräftat en gång för alla. Att jag inte har det minsta att göra här. Jag har inget att hämta eller lära, inte ens något att ha här. Här är jag ingenting eftersom att mitt liv inte har någonting med den här platsen att göra. När jag väl vänder min rygg från mitt "barndomshem" så är det för första och allra sista gången.
Ingen annan människa kan få mig att sluta vilja leva. Jag har så mycket livskärlek i mig att jag nästan blir knäsvag, men jag behöver vara någon annanstans för att kunna leva ut den. Jag tänker aldrig dela med mig av den till de som inte förtjänar det, lika lite som att jag tänker låta någon annan trycka ner mig så mycket som de vill.
Jag älskar världen. <3
Kommentarer
Postat av: Anonym
Vinn en ny bloggdesign i min blogg, skriv bara i en kommentar om varför. Kram! :)
Trackback
