Wallerie

Att bråka med pojkvännen är aldrig vidare kul. Särskilt inte när man bor ihop i ett delat rum och man inte har någon annanstans att ta vägen. Jag älskar faktiskt när det gäller smågräl eller till och med tjaffs, för hur arg jag än kan vara då så räcker det med ett ögonkast på honom tio minuter senare och jag kastar mig om halsen på honom och skrattar bort allting. Och då känns allting så underbart fantastiskt. Men inte alls när man har gett sig in på allt med det tunga artilleriet.

Då sitter man där i timmar eller dagar och markerar var sitt hörn som sitt eget. För hur mycket jag än vill ge med mig och bara skratta bort allt så löser det inget av problemen som man har tagit upp. Tvärtom, har man försökt göra sig förstådd utan att lyckas det minsta och detta till slut bryter ut i gräl för att det är en så viktig punkt för en och man sedan bara slätar över allting med ett skratt och låter det vara, ja då ligger det alltid där under och får en att må pyton! För inte vågar man ta upp det igen om det nu var så omöjligt att förstå i första taget, särskilt vidrigt blir det om det råkar vara ett problem man har försökt ta upp fler gånger.

Vidrigt, vidrigt, vidrigt. Jag som är ett kontrollfreak hatar att jag så lätt blir övertygad om att förhållandet är dödsdömt, när jag mycket riktigt vet att jag kommer tycka helt tvärtom när man väl har lugnat ner sig. Varför kan man inte få kontrollera sina egna känslor? Och känslan man har under grälet är så starktoch så orubblig att man senare är alldeles förvirrad. Hur vet man vad som väger mest, det bra eller det dåliga i förhållandet. Alla förhållanden har problem men samtidigt så ska man älska sin partner för alla ens brister. I huvudet kan jag aldrig få det att gå ihop utan både tejp och superlim, och även då blir det en himla röra.

Nä, jag hatar stora gräl särskilt när jag är ett sånt kontrollfreak och inte kan tvinga mig själv till att känna som jag vill. Men under tiden jag nu har skrivit av mig lite tankar här så har adrenalinet lagt sig och jag kan börja tänka på våra goda sidor igen. Vad tycker ni, ska jag gå över till hans hörn och ge honom en kram trots allt?

---