Kvällsmusik.
Kemiprov på torsdag. Viktigt att jag pluggar ikapp.
... eller musik och städa lägenhet?
... eller musik och städa lägenhet?
Love you Bye!
12 fina flicknamn!
1: Namnet får gärna vara kort. 2: Kopplade smeknamn måste också låta fina. 3: Namnet får inte vara för populärt (Namnet Ella var en favorit tills var tredje unge fick döpas därefter). 4: Jag ska inte ha känt någon vid detta namn som jag tyckt illa om (En Max retade mig när jag var liten. Mitt barn är ingen retande Max). 5: Jag själv måste ju tycka att namnet och dess stavning är fint.
Så vi alla tycker ju lyckligtvis olika om stavning, betydelse, könsbestämmelser och finklingandet på namn. Men här har vi min lista på flicknamn som jag själv möjligtvis skulle kunna ta till -
- om jag fick 12 döttrar.
Mia
Tea
Alessia
Aili eller Aila
Clara
Maya
Luna
Alba
Mina
Prima
Irma
Ida
Tea
Alessia
Aili eller Aila
Clara
Maya
Luna
Alba
Mina
Prima
Irma
Ida
Love you bye!
"Are they doing it just to upset me?"
"I swear to god! When mothers birth morons, are they doing it just to upset me?"
Chloe
(Don't trust the b---- in apartment 23)
Jag vill ha en katt!
Hamster, kanin, marsvin och iller - några av de djur som jag har vuxit upp med. Vänner och familj har också låtit en vara kattvakt genom tiderna. Allt har pekat på att jag kommer införskaffa mig ett eget pälstroll och jag hade alltid tänkt mig att om det skulla vara någonting alls så skulle det vara en beagle. När man har villa. Och barn. Men nu har jag varken villa eller barn så hund får alltså också vänta.
Men så föll jag plötsligt för ett speciellt djur och jag sitter här och är otröstlig inombords. Var är min lilla katt? Närmare bestämt: var är min lilla bengalkatt?
Låt fördjupa oss lite i denna fixering.
Men så föll jag plötsligt för ett speciellt djur och jag sitter här och är otröstlig inombords. Var är min lilla katt? Närmare bestämt: var är min lilla bengalkatt?
Låt fördjupa oss lite i denna fixering.
I snart fem år har jag och pojken levt á la "lyckliga i alla våra dagar". När jag träffade honom så innebar hans jobb att han var borta i långa perioder och väldigt ofta. Detta accepterades och inga tårar fälldes. Han var ju underbarast på jorden och såg till att jag var glädjen själv. Ingenting alls har ändrats idag och jag lever fortfarande lyckligt med min drömman som till och från är bortflugen. Däremot så har den där jävla biologiska klockan i mig tickat på. Hormoner! Jag föreställer mig en egen "Skalmans ät- och sovklocka" som har lagt till lite andra klockslag och som nu är helt inställd på att det är dags att skaffa katt.
Kanske kan en stor anledning vara att många vänner skaffar kids och alla hormoner skriker "Vad är det för fel på dig?! Varför är din ugn tom på bullar?!", men bullarna får faktiskt vänta ett tag till. Däremot är det inte många hinder för min lilla misse! Så i många, många månader har jag internetforskat om katter och, mer specifikt, min bengalkatt. En bengal är en korsning av tamkatt och vild leopardkatt. Resultatet är en väldigt, väldigt vacker och väldigt, väldigt livlig katt. För att inte glömma väldigt, väldigt dyr. Det som urkiljer den mest till utseendet är den vackra färgteckningen i form av fläckar eller marmorering som får dem att se ut som små vildkatter.
Varför jag är kär och galen i just denna katt:
-Den är livlig och vill aktiveras mer än andra katter.
-Den beter sig och låter mer som en hund.
-Den är otroligt vacker.
-Den är otroligt intelligent.
-Den vill vara med överallt.
-Den vill hänga med ut i koppel.
-Den fäller mindre päls.
-Den är social och lojal.
-Igen, den är otroligt vacker.
Nackdelarna med denna katt:
-Den är livlig och vill aktiveras mer än andra katter.
Så den enda nackdelen med rasen finns även med på den positiva listan = vi har en drömkatt. Sedan tillkommer ju allt som kommer med katter generellt: de gosas i famnen och de förgyller tillvaron/livet men de klöser sönder ägodelar och får inte lämnas ensamma för länge. Allt detta får man ju acceptera med en katt likväl andra djur och barn. För att inte nämna pojkvänner. Jag kan garantera att Francesco har haft sönder fler av mina saker än en katt någonsin kommer kunna göra.
Så här sitter jag faktiskt dagligen och grämer mig åt att det dels är så svårt att hitta en fin katt, dels att det är svårt att bli utvald som säljare (due to high demand), och dels att väntetiden är så otroligt lång. Och dels att det är aningen, aningen dyrt.
Så, min framtida bengal som kanske ska få agera som första och pälsklädda barnet, vem kommer du vara? Jag har länge letat bland uppfödare och har en klar favorit som bor i Uppsala. Har jag turen får jag en dag köpa utav henne och KANSKE ser min lilla krabat ut som mamman. Du kommer vara mitt lilla troll som ska dela många, många år med oss och du ska heta
Varför jag är kär och galen i just denna katt:
-Den är livlig och vill aktiveras mer än andra katter.
-Den beter sig och låter mer som en hund.
-Den är otroligt vacker.
-Den är otroligt intelligent.
-Den vill vara med överallt.
-Den vill hänga med ut i koppel.
-Den fäller mindre päls.
-Den är social och lojal.
-Igen, den är otroligt vacker.
Nackdelarna med denna katt:
-Den är livlig och vill aktiveras mer än andra katter.
Så den enda nackdelen med rasen finns även med på den positiva listan = vi har en drömkatt. Sedan tillkommer ju allt som kommer med katter generellt: de gosas i famnen och de förgyller tillvaron/livet men de klöser sönder ägodelar och får inte lämnas ensamma för länge. Allt detta får man ju acceptera med en katt likväl andra djur och barn. För att inte nämna pojkvänner. Jag kan garantera att Francesco har haft sönder fler av mina saker än en katt någonsin kommer kunna göra.
Så här sitter jag faktiskt dagligen och grämer mig åt att det dels är så svårt att hitta en fin katt, dels att det är svårt att bli utvald som säljare (due to high demand), och dels att väntetiden är så otroligt lång. Och dels att det är aningen, aningen dyrt.
Så, min framtida bengal som kanske ska få agera som första och pälsklädda barnet, vem kommer du vara? Jag har länge letat bland uppfödare och har en klar favorit som bor i Uppsala. Har jag turen får jag en dag köpa utav henne och KANSKE ser min lilla krabat ut som mamman. Du kommer vara mitt lilla troll som ska dela många, många år med oss och du ska heta
Amalfi
Don't Trust the B---- in Apartment 23. Hon pluggar inte.
Klockan är nästan fem på morgonen och kroppen luras fortfarande av falsk pigghet. Skolveckan som väntar kommer vara intensiv med prov och andra projekt som det är nödvändigt att plugga inför. Vad gör jag då på min lediga lördag när jag har fått lägenheten för mig själv (= utmärkt pluggtillfälle)? Jo, jag gör ju allt annat förutom att plugga, äta, och sova - de enda tre saker som jag hade planerat att låtas göra.
Jag har alltså spenderat hela dagen med att kolla igenom internets upplagor av kattvideos, tvättat kläder, städat, tvättat mer kläder, tränat, sorterat killens arbetspapper och letat efter minsta lilla annat jag kan göra. När kvällen sedan kom och jag kände att "Fan, om jag ska plugga alls idag så måste jag ju göra det prick nu" så lät jag mig istället minnas att jag hade en urgammal laptop undanstuvad i ett skåp med tillhörande extern hårddisk. Båda två behövde ju rensas och sorteras på skit vilket jag har skjutit på i några år.
- Passar väl perfekt att göra det nu då!
Sagt och gjort, samvetet håller tyst och ingenting stoppar mig. Jag spenderar hela kvällen med att rensa även mina virtuella utrymmen. Det blir ordnat, fint och jag hittar dessutom en hel del roliga serier som jag inte har sett på ett tag. Och det var så jag kom in på min nästa syssla för natten - att se på Don't Trust the B---- in Apartment 23.
Låt oss nu prata serier! Jag har otroligt lätt att fastna för alla möjliga serier, även sådana som jag inte gillar. Har man lagt ned/slösat sin tid i ett helt avsnitt så vill man oftast få reda på vad som händer längre fram. Som någon belöning möjligtvis. Dumt är det i varje fall. Det ska däremot mycket till för att jag ska genuint gilla en serie. Förutom de storslagna som Breaking Bad och Game of Thrones så kan jag inte påstå att mitt hjärta slår hårdast för de timmeslånga avsnitten. Dessa serier, tillsammans med flertalet "halvtimmes-serier", brukar bygga på att fånga sin publik med cliffhangers och på så sätt tvinga folk till att se på skiten för att ingenting ska missas i storyn.
Missförstå nu inte detta. Jag själv faller ju för det också - för att få ut den där "belöningen" av att veta vad som händer. Men det är skit.
Saker som inte är skit enligt min mening är de välgjorda serier på kortare avsnitt som avslutar enskilda handlingar i slutet av varje avsnitt och börjar med någonting helt annat i nästa. Det gör ingenting för seriens helhet om du tittar på avsnitten i fel ordning eller missar flera avsnitt - du får alltså välja självmant att titta. Eftersom det är helt nya handlingar i varje avsnitt så känns det också som att man har fått lite fler av dessa "belöningar". Stämningen brukar också oftast vara avspänd och kräver inte så mycket mer av dig än att ligga hjärndöd en halvtimma och dela lite glädje med de i rutan. Exempel på dessa serier är ju självklart Vänner, South Park, Scrubs och New Girl. Och så även denna Don't Trust the B---- in Apartment 23. Serien i sig är inte lika givande då det händer otroligt lite. Men guldkornet som förgyller är karaktären Chloe - som inte ens är huvudkaraktären! Serien lades ned efter att ha gått mellan 2012-2013 vilket är sinnessjukt. Men den sparades fint i min gamla laptop och här är jag nu - 2016 och spenderar nätterna med att sträckkolla på Chloe istället för att sova inför sista-minuten-plugg imorgon!
Love you bye!
Jag har alltså spenderat hela dagen med att kolla igenom internets upplagor av kattvideos, tvättat kläder, städat, tvättat mer kläder, tränat, sorterat killens arbetspapper och letat efter minsta lilla annat jag kan göra. När kvällen sedan kom och jag kände att "Fan, om jag ska plugga alls idag så måste jag ju göra det prick nu" så lät jag mig istället minnas att jag hade en urgammal laptop undanstuvad i ett skåp med tillhörande extern hårddisk. Båda två behövde ju rensas och sorteras på skit vilket jag har skjutit på i några år.
- Passar väl perfekt att göra det nu då!
Sagt och gjort, samvetet håller tyst och ingenting stoppar mig. Jag spenderar hela kvällen med att rensa även mina virtuella utrymmen. Det blir ordnat, fint och jag hittar dessutom en hel del roliga serier som jag inte har sett på ett tag. Och det var så jag kom in på min nästa syssla för natten - att se på Don't Trust the B---- in Apartment 23.
Låt oss nu prata serier! Jag har otroligt lätt att fastna för alla möjliga serier, även sådana som jag inte gillar. Har man lagt ned/slösat sin tid i ett helt avsnitt så vill man oftast få reda på vad som händer längre fram. Som någon belöning möjligtvis. Dumt är det i varje fall. Det ska däremot mycket till för att jag ska genuint gilla en serie. Förutom de storslagna som Breaking Bad och Game of Thrones så kan jag inte påstå att mitt hjärta slår hårdast för de timmeslånga avsnitten. Dessa serier, tillsammans med flertalet "halvtimmes-serier", brukar bygga på att fånga sin publik med cliffhangers och på så sätt tvinga folk till att se på skiten för att ingenting ska missas i storyn.
Missförstå nu inte detta. Jag själv faller ju för det också - för att få ut den där "belöningen" av att veta vad som händer. Men det är skit.
Saker som inte är skit enligt min mening är de välgjorda serier på kortare avsnitt som avslutar enskilda handlingar i slutet av varje avsnitt och börjar med någonting helt annat i nästa. Det gör ingenting för seriens helhet om du tittar på avsnitten i fel ordning eller missar flera avsnitt - du får alltså välja självmant att titta. Eftersom det är helt nya handlingar i varje avsnitt så känns det också som att man har fått lite fler av dessa "belöningar". Stämningen brukar också oftast vara avspänd och kräver inte så mycket mer av dig än att ligga hjärndöd en halvtimma och dela lite glädje med de i rutan. Exempel på dessa serier är ju självklart Vänner, South Park, Scrubs och New Girl. Och så även denna Don't Trust the B---- in Apartment 23. Serien i sig är inte lika givande då det händer otroligt lite. Men guldkornet som förgyller är karaktären Chloe - som inte ens är huvudkaraktären! Serien lades ned efter att ha gått mellan 2012-2013 vilket är sinnessjukt. Men den sparades fint i min gamla laptop och här är jag nu - 2016 och spenderar nätterna med att sträckkolla på Chloe istället för att sova inför sista-minuten-plugg imorgon!
Love you bye!
Ett antal år senare.
Ja, ni. Nog kan man säga att det var ett tag sedan.
Man ändras mycket genom tiden och man kan känna att man ha varit en helt annan person en gång. Den här bloggens innehåll har fått representera flera olika personer men ingen utav dem är den jag är idag. Helt klart ouppdaterat, men ändå kan jag inte förmå mig att radera sidan helt. Det har varit underhållande att kunna gå tillbaka hit och läsa gammalt trams. Och riktigt pinsamt när man upptäcker flertalet slarvstavningar och t.o.m särskrivningar, när man alltid trodde att man höll sådan stenkoll på det förr. Ändå vill jag inte rätta eller ta bort. Det var ju som sagt en annan, mer sprattig, verion av mig som också ska fått ha sin talan.
Men kanske ska jag då låta 2016s Erica försöka skildra sin värld och vardag istället nu.
De senaste fem åren skulle själva kunna bygga upp minst en hel blogg med allt som har hänt och ändrats hit och dit. Om året 2011 stod för grundläggandet av mitt välmående och egoism så kan man lugnt påstå att åren efter har fortsatt med välmående, kärlek och vuxenliv. Och äventyr! Kanske ägnar jag ett och annat inlägg åt att måla upp något minne från denna tid, men annars är grundtanken nu att jag ska experimentera mig fram hur det känns att blogga som 25åring. Detta kan bli spännande.
Eller en total flopp. Vi får se.
Love you bye!
Man ändras mycket genom tiden och man kan känna att man ha varit en helt annan person en gång. Den här bloggens innehåll har fått representera flera olika personer men ingen utav dem är den jag är idag. Helt klart ouppdaterat, men ändå kan jag inte förmå mig att radera sidan helt. Det har varit underhållande att kunna gå tillbaka hit och läsa gammalt trams. Och riktigt pinsamt när man upptäcker flertalet slarvstavningar och t.o.m särskrivningar, när man alltid trodde att man höll sådan stenkoll på det förr. Ändå vill jag inte rätta eller ta bort. Det var ju som sagt en annan, mer sprattig, verion av mig som också ska fått ha sin talan.
Men kanske ska jag då låta 2016s Erica försöka skildra sin värld och vardag istället nu.
De senaste fem åren skulle själva kunna bygga upp minst en hel blogg med allt som har hänt och ändrats hit och dit. Om året 2011 stod för grundläggandet av mitt välmående och egoism så kan man lugnt påstå att åren efter har fortsatt med välmående, kärlek och vuxenliv. Och äventyr! Kanske ägnar jag ett och annat inlägg åt att måla upp något minne från denna tid, men annars är grundtanken nu att jag ska experimentera mig fram hur det känns att blogga som 25åring. Detta kan bli spännande.
Eller en total flopp. Vi får se.
Love you bye!
