Wallerie

Så var man ett år äldre då. 19 år. Födelsedagen igår var som jag förväntade mig: en dag.

Mamma hoppade in på In&Finn och köpt en filt och lite småsaker som present. Annat än det så var det inte så mycket som påminde mig om att det var en dag olik alla andra. Ja, förutom alla telefonsamtal jag fick från vännerna då. :D
Först ut att sjunga i luren var André och hans ståtliga stämma muntrade verkligen upp hela dagen. På kvällen ringde kära Tove och sjöng otroligt vackert medan hennes pappa kompade henne på pianot i bakgrunden. Men annat än alla underbara hälsningar och meddelanden så var dagen som sagt bara en dag. Vi gick inte ut och det gör vi inte idag heller, vilket känns lite besviket men samtidigt alldeles för väntat.
Om jag får upp pojkvännen ur sängen så kanske vi åker in och äter på restaurang iallafall med tanke på att vi har bokat bord, men det blir bara till att se. :)

Just nu vill jag helst av allt bara ha mina vänner samlade och ha kul med alla igen, det skulle vara den perfekta 19års presenten.

Jajuste. Efter Toves samtal övertalade jag Chin till att bli den tredje som sjöng för mig. Men bara om jag sjöng med honom ;)
Ja må jag leva, ja må jag leva.

900909 - mitt födelsedatum. 090909 - morgondagens datum, min födelsedag.

Inom tio minuter så är det onsdag, 090909, och jag fyller 19 år. Något som jag inte har fått förbereda mig för alls! Födelsedagar har aldrig varit något som man har uppmärksammat för mig egentligen. Det är mest de gånger som vännerna har påminnt mig och grattat mig så att jag blir rörd som jag faktiskt har fått känna att jag fyller år nån gång om året.
Nu efter studenten och alla stora steg i livet som tas nu så har tankar på födelsedagar fått skjutas undan. Man träffar vännerna man älskar alltför sällan och i deras frånvaro så glömmer man hela tiden bort att den 9e september faktiskt har närmat sig snabbt. Jag fick en underbar dag på IKEA med Nettan för någon vecka sen där hon förvägspresent gav mig en hel drös med pyssel och myssaker som jag ville ha. Min pojkvän har också varit hemma med mig hela tiden, som det brukar vara. Ändå har jag inte fått känna att jag faktiskt fyller år väldigt, väldigt snart.

Jag saknar alla mina vänner som jag helst av allt hade velat spendera morgondagen med. Sabina, Tove, Anette och Chin. Och sen alla grabbarna förstås, hahaha. Men vi får se hur dagen blir om den blir speciell över huvud taget. Man kan alltid drömma! :)

Jag önskar, jag hoppas, jag åldras. <3

 

Uppdateringen får vänta om den nu kommer över huvud taget. I förrgår åkte jag och pojkvännen in till stan för att äta gott på restaurang och efter det så åkte vi hem till honom på gärdet, och där har vi blivit kvar.

Ovanpå all den här blogg-olusten och frånvaron från min dator så har jag också blivit sjuk nu. Helt utan förvarning blev jag dunderförkyld över en dag. Huvudet dunkar, hals och näsa bränner och jag känner mig allmänt sliten. Trots att jag inte vill blogga så vill jag ju det ändå! Det har ju gått ett bra tag nu. :/ Ha tålamod med mig.

*host*

Ujujuj vad har jag gett mig in på nu? :)
Jag är jätteuppspelt just nu men samtidigt väldigt osäker.  Jag kanske kommer att få ett jobb nu som "barnflicka"(det är vad jag tänker kalla det iallafall). Här i Tullinge, en bit ifrån mig, bor det en mamma med sin 2åring som jag eventuellt kommer att bo hos framöver. Jag kommer att ta hand om lilla pojken nästan 24/7 varje dag i veckan, handla mat, ta hand om huset och allt sånt som jag drömmer om i ett barnvaktsjobb. Jag kommer ju att komma familjen nära vilket är det jag vill mest men sen kommer ju mina tvivel. Kommer jag att vilja vara så bunden att jag nästan aldrig kan åka in till stan, träffa mina vänner eller min pojkvän och kanske göra något någon helg? Och lönen då? Jag får inte reda på den förän på lördag när vi ska träffas och prata, men det är ju en ensam mamma som ska betala ut den och jag kommer ju redan få mat och rum. Så jag undrar hur mycket det blir i månaden egentligen. Men sen så kommer jag igen ihåg att jag gärna skulle kunna offra ett år eller mer för lite referenser och erfarenheter. Mina vänner kommer ju att vara där nästa sommar också. Och de eller min pojkvän kommer säkert få komma över några gånger om familjen väl litar på mig.

För saken är ju att när jag väl går in i den här familjen, så kommer jag att vara ifrån alla andra en lång tid. Hon letar ju faktiskt efter en "au pair". Så jag slits emellan mina två instinker. Är det här bra eller dåligt? Borde jag ta jobbet?

Varning: Gnällig flickvän-inlägg.

Mentalt utmattad, det är precis vad jag är. På allt som pågår i den här fasen i livet, men det som verkligen gör det extra jobbigt är att den där klippan som ska hjälpa mig att orka hålla samman allt, min pojkvän, inte underlättar något för ett ögonblick. Hemma hos mig har jag mitt rum, and that's that. Inte mycket till mat att få, och inte någon annanstans man får vara. Allt det här vet min käre pojke men det stoppar honom ändå inte från att klaga på maten som jag väl fixar åt honom eller gnälla konstant på att han skulle vara hungrig. Klockan är 00.00 och han fick mat för tre timmar sen: Pling! Han är nu hungrig!
Mitt eviga svar: "försök att lägga dig tidigare då om du alltid ska hålla på och `svälta´ om nätterna". Hans eviga svar: *ignorera*. Han lyckas alltid få sin vilja igenom och tar antingen någonting ur vårt lilla "skafferi" på rummet som vi har skrapat ihop pengar till och inhandlat, eller så får jag helt enkelt gå ner till "familjens" kök för att laga ihop någonting till honom och ta konsekvenserna senare.

Suckar, suckar, suckar. Min bortskämda pojkvän gör det inte lätt för mig oftast. Han sitter nu och knaprar i sig mina flingor som är "för tråkiga för att äta till frukost". Idag satt han nästan ingenting vid sitt spel, men varför känns det då fortfarande som att han är för upptagen för att vara pojkvän? Varför tvingar han mig att passa upp på honom och klema bort honom mer än vad jag vill?

Godmorgon då. Pojvännen sitter ju 12-14 timmar vid min dator varje dag nu, så jag känner alltid tidspressen på mig när jag vaknar före honom på morgonen. "Vad måste jag hinna med? Jag kommer inte ihåg vad jag brukar göra! Vad kommer jag att sitta i sängen och ångra att jag inte hann med? Blogga, fb-a, skriva till vännerna, leta jobb?". Det känns helt meningslöst för jag har verkligen massor att göra vid datorn annars, men under de korta timmarna jag har datorn på morgonen så kommer jag inte på ett skvatt!

Igår fick jag iallafall fixa en tv till mig i rummet. I normala fall så har jag tvkabeln kopplad till datorn så att jag kan se på tv med mediacenter (tablåer, spela in och all den lyxen), men eftersom älsklingen min tog ifrån mig även den underhållningen för mig så fick jag ställa en högpall brevid sängen vilken jag ovantpå satte min gaaaamla tv med den liiiilla skärmen och vars krafter börjar tyna bort. Men nu har jag iallafall en tv på kvällarna, vilket behövdes när jag redan har gjort slut på det mesta att sysselsätta mig med . Skvallerblaskor har lästs, kortlekar har spelats, pyssellådan har använts för full och inte mindre än 3 brev till vänner har skrivits och väntar bara på att läggas på posten.

Good day to you!

Min pojkvän, före detta wowfantast. Det är vad han själv skulle kalla sig, själv så vet jag mycket väl att det bara är en tidsfråga tills han kommer återuppta spelet där han slutade. Men tills dess så tar spelet Diablo över och han väntar bara på att få tag på en skiva för att börja. Hela wowgänget har hoppat över till det spelet och väntar nu otåligt på min pojkvän.
Här kommer däremot flera punkter där jag inte vill stödja vad som håller på att hända. Jag inser mer än min pojkvän hur detta kommer att sinka honom i jakt på jobb som vi verkligen behöver just nu. Han kommer att befinna sig mer hemma hos mig vilket jag redan har försökt förklara kommer tära på vårt förhållande lite i taget. Sist så kommer han ju att sno åt sig MIN kära dator, installera sitt spel och sitta där så gott som 24/7.

Vill jag stödja det där? Precis när jag beslutade mig om att sätta ner foten och säga "NEJ, du får inte börja spela Diablo här" så kommer han med förslaget: "kompromiss?". Han lägger fram det lockande förslaget att medans han är i stan och köper spelet så kan vi gå och köpa ett par riktigt fina skor till mig, vilka jag vill. Såklart att det lockar mig med tanke på att skor inte är något jag har råd med själv. Samtidigt ger han mig löftena (som jag självklart ser som tomma) om att han inte alls kommer spela så länge varje dag och att det inte alls kommer att bli svårt för oss.

Så vad bör jag nu göra? Ska jag gå med på kompromissen, få mina älskade skor och ha en arbetslös pojkvän hemma hos mig som nästan minskar min chanser att blogga och sitta vid datorn till noll?
Eller är det bäst att krossa hans lilla gamerhjärta, säga nej du får åka hem och hoppas på att få dela dator där hemma?

Förhållanden innebär att kompromissa, men när vet man att alla blir nöjda?

Jag drömde att min kompis storebror och hans flickvän gjorde slut! Haha, nej det var ju inte åt mardrömshållet då, men jag känner nu att jag måste skicka iväg ett meddelande till Schlabbo och höra att allt är okej.
För det här året har varit helt SJUKT! Nyss gjorde ett av våra närmaste vän-par slut, och i somras hände samma sak. Par som man alltid trodde skulle hålla för alltid för alltid. Det har varit riktigt nära ett slut för mig och pojkvännen också. Och sen har det övriga året bara inneburit förhållandetrassel och singeltrassel för alla övriga jag känner. Så just nu känner jag två måsten. Jag måste få tag på kompis 1 och fråga om brorsan, jag måste fråga kompis 2 hur det går med mitt drömpar och jag måste fråga kompis 3 hur det går med blivande pojkvännen!

Wallerie till undsättning!

Söndag. Idag är det barnkalas hos mormor för kusinen Pontus fyller 4 år! Mina tre småkusiner Pontus, Molly och Josefin är en av mina livsklippor som man måste ha för att inte känna att livet inte har någon mening. Pontus fyller nu 4 och tjejerna fyllde 5 nästan samtidigt för ett tag sen, och jag har varit med dem från att de föddes. Lekt med dem, passat dem, älskat dem. Och de älskar mig minst lika mycket tillbaka, vilket jag påminns av den avundsjuka släkten. ;)
Nu var det ju inte tänkt att jag skulle skriva ett kusin inlägg, men så blev det ju så därför kan jag lika gärna lägga upp videon jag klippte ihop för två år sen. Nu ska jag slå in Pontus present i något roligt tidningspapper! :D

Det är utan tvekan bara jag som orkar se igenom hela klippet, men det var så svårt att klippa ner den till ingenting.

Igår åkte jag till pojken som väntade otåligt på mig. Det var första gången vi träffades sen vi hade bestämt att vi skulle vara mer ifrån varandra och vi myste och somnade innan midnatt till den första Harry Potter filmen.

Idag plockade vi blåbär i Täby. Jag, älsklingen och hans mamma. Vad som skulle ha varit en rolig utflykt i skogen blev allt annat än rolig. Pojken beskrev så fint att "varje plockat bär var som att noppa könshår", och där instämmer jag faktiskt. Vi gick verkligen varandra på nerverna och av ren upprördhet drog jag upp risen med rötterna mer än en gång under våra 5 långsamma timmar i skogen.
Förvånansvärt nog så bestämdes det att vi båda skulle hem till mig som vi hade bestämt från början och på den långa bussresan hem så fallnade ilskan och irritationen och där satt vi. Lika kära som vi var för ett år sen fast ingen hade sagt ett ord. Till slut kom vi två hem till mig, med en stor korg fylld med blåbär och lingon som frystes in. Uppe på mitt omvandlade rum tog jag hand om min utmattade pojkvän fast att han inte riktigt förtjänade det. Efter en dusch, en väldigt god middag på sängen och lite mysande tillsammans framför American Pie - The Wedding så bäddade jag ner min sömniga fin. Och där sover han nu. I mina kläder, i min stora säng i mitt rum, under mitt Charlie Chaplin täcke. Min kärlek!

Det är inte bara på Farmville som Wallerie plockar blåbär. Nej, imorgon ska jag och pojken ut i skogen och plocka för fullt. Så nu snart ska jag åka den långa vägen hem till honom för att mysa och planera morgonen. Jag tar med mig "Dinosauriernas Tid" till honom som överraskning. Han var ledsen över att han missade avsnitten på tv men som tur var så har jag serien på DVD, men säg inget till honom. Shhh. ;)

I natt hade jag fönstret öppet medans jag satt vid datorn med bordslampan tänd. Självklart fladdrade det då in massvis med små besökare som gillade det fina ljuset i mitt rum. Inte mindre än 4 (stooora) malar var jag tvungen att smälla till för att de flaxade omkring för mycket. Men en nattfjäril skillde sig från de andra, och den var jag lite mer rädd om. Den var vit om kroppen, och helt ljusgrön om vingarna. Lite läskig, med väldigt fascinerande.
Den hjälpte jag varsamt ut innan jag skjöt igen fönstret lite grann. Men nu på morgonen så såg jag den återigen på min vägg där den hälsade mig en god morgon. Den satte sig på min säng och jag for fram med kameran för att fånga en bild innan jag släppte ut den än en gång, för jag tror faktiskt att det var samma.

Så var man "hemma" igen. Mitt ute i Salem. Det känns inte bra alls, och jag har inte ens saknat mitt egna rum! Varenda sak som påminner mig om att jag är här igen ser ut som fulheten själv för mig. Mina egna sängkläder, samma som jag har haft i mer än 6 år byttes ut på en gång mot några som såg helt annorlunda ut. Bakrundsbilden på datorn ändrades snabbt och imorgon tänker jag banne mig möblera om rummet på ett sätt som jag aldrig har haft det förut.

Jag avskyr att vara här. Jag avskyr att vara i det här huset, avskyr att vara såhär nära "familjen" och jag avskyr att jag har bestämt att jag och älsklingen inte ska vara tillsammans varje dag längre. I september så har vi varit ihop i 1½ år varav 3 månader sammanlagt som vi inte har varit med varandra. Jag vet att det är för det bästa att börja vara ifrån varandra mer, men visst gör det lidandet värre.

Jag vill ha lägenheten tillbaka.

Så var det fredag (i fredags). Vi städade undan lite och gjorde rent köket i väntan på att André, Danne och Nettan skulle dyka upp. Pojkarna hoppade först in på Vivo och handlade ingredienser inför middagen. Här skulle det gräddas pannkakor! Strax innan någon av gästerna kom så bjöd Bredäng återigen på lite uppståndelse. En ambulans körde in till vår port och följdes av en akutbil, och båda bled ståendes där och väckte uppmärksamhet. Dagen efter hände samma sak så under våra veckor här har vi inte haft ont om ambulanser, varmluftsballonger, blixtar och helikoptrar. Det känns som att det händer en massa saker där det verkligen inte borde hända en massa saker.

När pojkarna till sist dök upp sprang de raka vägen fram til kylskåpet och tog var sin bit av blåbärspajen som jag hade lovat stod och väntade på dem. När Nettan kom hade vi alla börjat komma upp i varv och vi förflyttade oss från rum till rum där vi byggde upp humorn allt mer. Som värst var det när vi väl satt i köket och försökte äta våra pannkakor. Jag har inte skrattat så mycket på över ett år! Herregud vi fick alla ont i magen och resten av kroppen.
Senare drog vi oss mot  vardagsrummet och krigade i worms på xbox. En match avbröts av att någon blev uppringd och killarna tog saken i egna händer och gjorde samtalet till något hysteriskt roligt! Luren skickades runt till alla som och ju längre tiden gick desto fler blev tvugna att gömma sig i ett annat rum för att försöka andas normalt mellan skratten.

Som mysigast hade vi det nog mot natten när vi alla bara låg i vardagsrummet och snackade, terrade varandra (eller en viss stackare) med frågor, planerade invaderingen av Livrustkammaren senare i veckan och lyssnade på disney musik.
Jag har lagt upp lite bilder under fliken "bilder". ;)

Vänner är såna som dem.

Nu har André och Danne åkt hem till sig och har väl precis hunnit somna i sina sängar. Nu ska jag, Chin och Nettan krypa ner under täckena här och sova vi med, utmattade efter en dag av flum och skratt på högsta nivå. Det var riktigt länge sen som jag skrattade så här mycket under en dag med ett sällskap. En genomgång kommer imorgon med en och annan bild, men just nu säger mitt huvud ifrån och vill inte riskera mer magkrampande skratt det här dygnet.

Sov gott.

Nu idag så! Idag kommer hela gänget över på lite worms och paj och vad vi nu ville hitta på. Jag saknar alla så himla mycket men vill gå på våra utflykter snart istället! Skansen, Vasamuséet, vad som. Ja just det! Nettan, skulle inte du och jag försöka oss på att smita in på Junibacken? ;D

Nu lider jag nästan för att söndagen är så nära. Varför måste söndagen vara så nära? Och tiden drar oss allt närmare den domedagen. På söndag åker vi hem till var och en igen och lägenheten lämnas över till någon annan. Jag kan inte se mitt liv borta i Salem. Jag klarar inte av att ha huset fullt av folk som bara gör allting värre hela tiden. Det enda jag ser av mitt liv är att jag står i en lägenhet som är min egen, att jag slipper alla som försöker lägga sig det som inte har med dem att göra och att jag får bestämma över mig själv. Jag förtjänar att få ha mitt egna ställe, så nu måste jag bara klura ut hur jag ska kunna få ett sådant.

Lånade lite bilder från Nettan!


Och så måste pajen få lite spotlight.

Herregud vad det regnar ute just nu. Jag gick ut på balkongen ett tag och stog och tittade på allting. Då fick jag se en yngre man i lila skjorta, beiga byxor och en datorväska över axeln. Han hade inget paraply och skjortan hade fått en mycket mörkare färg då hela han var genomblöt och regnet hällde verkligen ner på honom. Ändå gick han i lagom takt med sänkt huvud och händerna i byxfickorna utan att stressa över huvud taget. Troligtvis hade han en lång väg att gå och skulle ändå bli lika blöt om han så hade sprungit. Men ändå såg det lite ut som om han trivdes i sin sits, och det finns en chans till att jag hade njutit lika mycket om jag hade gått där med.

Regn är underbart.